Räddaren i nöden

Jag har fått mycket gjort idag för en gångs skull. Jag fick till och med iväg brevet till CSN så jag kan få någon slags rättelse över det de skickade mig igår.
Hann med att tvätta bilen och även laga mat. Pannbiffar, potatis och sås stod det på menyn idag.

Nu är jag precis hemkommen från premiärturen för i år med mina hinder. Bellan tyckte det var grymt kul och var taggad som aldrig förr. Hon är verkligen en riktig hoppehäst. Så länge hon älskar det och tycker det är kul så har man en skitbra grund att bygga på.
Vi köre bara lite lågt idag eftersom det var första gången för i år och dessutom var det fortfarande lite för blött i backen. Började hoppa fram på diagonalen i 50 cm åt båda hållen i både skritt och trav. De första gångerna bjöd hon på hindret så pass att jag fick kämpa för att hålla igen henne. Satt verkligen så djupt jag kunde i sadeln och ändå drog hon i högväxeln och hoppade i 110 km/h.

Sedan gick vi på en enkel kombination med ett galoppsprång mellan hindrena. Hade bara första hindret upplagt först i ett litet kryss för att vi skulle känna på avståndet först. Väl var väl det för hon hoppade hindret med sådan bjudning att det blev totalt oknotrollerat inför nästa hinder.
Efter några gånger gick det att lugna ner tempot och få en fin kombination. Då gav vi oss medan vi var på topp. Allt som allt ett bra första pass och nu ser jag fram emot att det torkar upp så vi kan köra det regelbundet.

Fick mig precis en upplevelse. Yoshi, våran katt, han kan minsann spexa till det. Jag hörde hur det rumlade i hallen precis. Inte så som det brukar när han leker utan på ett annat sätt, ett jägarsätt. Vad ser jag honom leka med om inte en jävla kopparödla som han har släpat in. Livs levande kastade han runt på den ute i hallen. Vad fan skulle vi göra liksom? Jag hade verkligen ingen lust att ta i den där som dessutom var förjävla snabb och sambon ville använda sig av en tång vilket han inte fick eftersom ödlan då skulle dö.
Jag kastade ut katten som var totalt ivägen för våran räddningsaktion och sedan lurade vi efter många om och men upp krabaten på en tidning, lade en burk över och bar ut den till lite högre gräs så den kunde försvinna och åtehämta sig efter denna traumatiska upplevelse.

Slutet gott, förhoppningsvis allting gott.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0