Min bror och jag gjorde en god gärning i lördags kväll/natt. 
När jag åkte hem från stallet höll jag på att köra på en kille som gick helt utan en enda reflex längs med riksväg 50 mot Askersund strax söder om Falla. När jag kom hem ringde min bror och bad om skjuts hem från Åsbro och på väg dit möter jag denna kille igen, söder om Ingelsbyinfarten. Jag sa därför till min bror när jag hämtade upp honom att nu när han var med skulle vi stanna och fråga var han skulle och om han ville åka med. Jag tänkte på hur livsfarligt det är att gå längs med en sådan tungt trafikerad väg där ingen håller 70 och helt utan reflexer. Jag skulle dock aldrig stanna om jag inte hade min bror med mig. Man vet aldrig vem man kan stöta på.

På väg mot Askersund åker vi ikapp killen strax före fartkameran vid Skogsboda så vi stannar och hör med honom var han ska och vi får till svar "I don't speak swedish". Min bror körde igång med en så pedagogisk och enkel engelska han kunde då killen knappt talade engelska heller. Vi fick fram i alla fall att han skulle till Gärdshyttan. Så vi kom överens om att stackaren inte kunde gå ända dit och speciellt inte när han knappt visste var det låg och efter många om och men förstod han att han fick åka med.

Vi försökte hålla en konversation med honom trots hans dåliga engelska dels så han inte skulle tro att vi lurade honom på något vis. Vi fick i alla fall fram att han kommit först med flyg från Albanien till Stockholm och därifrån med tåg till Hallsberg. Därifrån hade stackaren gått nästan ända till Askersund!
Han var så tacksam för att vi körde och sträckte fram pengar och trots att vi tackade nej flera gånger så insisterade han på att betala oss för skjutsen.  När vi kom fram tog han i hand och tackade ännu en gång. Det kändes riktigt bra att hjälpa en annan människa, asylsökande eller inte. Alla behöver vi hjälp ibland.