Så fort vinden blåser åt mitt håll så tvärvänder den alltid och piskar till mig på käften så jag blir totalt överrumplad och faller pladask. Det var det jag gjorde idag, föll pladask. Det gjorde så himla ont i mig det som hände. Allt jobb jag lagt ner bara raserades på en sekund och vi var tillbaka på ruta ett igen. Jag orkar snart inte med den här cirkusen.
Ska det aldrig få vara bra? Hur många gånger orkar jag ramla och ta mig upp igen tillsammans med Bellan?

Jag tog in henne från hagen som vanligt, men för Bellan var det inte som vanligt. Inne i stallet får hon ett idiotryck som hon kan få ibland, sket fullständigt i att jag fanns där och sprang rakt ut genom dörren igen. Hon sprang en vända upp på tomten och, obroddad som hon var då jag inte hunnit brodda sedan hovslagaren varit där, tar hon sats och springer för full maskin mot stallet. Vid hörnet på stallet saktar hon inte ner utan hon kör på, går omkull, tar sig upp igen och fortsätter springa.
Vad är det jag gör fel? Varför fortsätter hon och få sina idiotryck?

Jag och Bellan är nog väldigt lika när det gäller vissa plan. Så fort vi blir uppstressade eller förbannade märks det tydligt utåt. Våra hjärnor blir blockerade och ingenting fungerar längre. 

Jag tog givetvis in Bellan ändå. Hon tjoade runt en stund men sedan lugnade hon sig och även jag försökte få tillbaka lugnet. Jag blev inte förbannad på henne, jag blev bara helt knäckt över hur hon betedde sig. Jag kände mig som världens sämsta hästägare med världens sämsta häst.
När vi ger oss ut på promenaden är hon hyfsat lugn men så fort Prinsen börjar gnägga är vi där igen. En uppstressad Bellan med blockerad hjärna som inte lyssnar ett dugg på mig. Hela situationen blev dessutom inte bättre av att jag var förtvivlad, och blockerad även jag, och inte riktigt skötte situationen exemplariskt. Hade jag varit jag, som jag brukar, hade det förmodligen gått markant bättre.

Nu när jag har hunnit smälta det hela en stund känner jag bara att vi kan bättre än så och att det är bara att ta sig upp på hästen igen så att säga.
Just då kände jag bara att det aldrig skulle gå att komma dit vi var igen. Att det är lika bra att jag ger upp, säljer Bellan och köper en ny häst eller lägger av med hästar helt och hållet. Det sistnämnda skulle jag aldrig göra även om jag tänker så i en frustrerande situation. Däremot ljuger jag inte om jag säger att jag nästan varje dag kollar hästannonser och drömmer om hur det kunde ha varit, med en "normal" häst.

Ny dag i morgon och nya möjligheter. Jag är ledig i morgon och hade faktiskt tänkt ge mig ut och rida och det tänker jag fortfarande göra trots dagen.

Så lätt ger jag inte upp, även om det är förbannat tungt ibland.